Alkemisten.
Titel: Alkemisten
Författare: Paulo Coelho
Utgivningsår: 2003
Förlag: Bazar
Sidor: 191
ISBN: 9170280088
Alkemisten är en sån där bok som alla med lite koll känner till. Till och med jag känner till den, och jag har ju inte ens ägnat speciellt mycket tid åt böcker! Jag har haft boken stående i bokhyllan i flera år nu och jag har hört flera gånger hur fantastisk och otroligt inspirerande den ska vara, så nu när jag tränar min lästeknik tänkte jag att det skulle vara ett ypperligt tillfälle att ta del av allt detta fantastiska.
Den brasilianske författaren Paulo Coelho är en av världens mest lästa och han höjs ständigt till skyarna av press och allmänhet för sina inspirerande berättelser. Han har blivit invald som medlem i den Brasilianska litterära akademin och han har fått motta flera priser för det han skrivit. Alkemisten, som är hans mest populära bok, har sålts i över 65 miljoner exemplar och översatts till 67 språk, vilket enligt Guinness World Records gör Coelho till världens mest översatta levande författare.
Berättelsen skildrar den andalusiske pojken Santiago, som får en återkommande dröm om en ovärdelig skatt vid pyramiderna i Egypten. En spåkvinna uppmanar honom att ge sig av för att söka efter skatten. Detta innebär att Santiago måste släppa sitt vanliga, trygga liv som fåraherde för att kunna följa sina drömmar. Vi får följa hans resa till Afrika och över Saharaöknen, där han stöter på många olika människor med sina egna synsätt på drömmar. Boken fokuserar starkt på att det är viktigt att leva i nuet, att leva varje dag fullt ut och att följa sitt hjärtas röst. Den är skriven i kronologisk ordning och man får se berättelsen ur flera personers perspektiv. Språket är emellanåt poetiskt och metaforiskt, men ändå ganska lättbegripligt.
Jag kan ju säga att när jag först började läsa den här boken hade jag väldigt höga förväntningar på den med tanke på hur väl folk verkar tala om den. Ju längre fram jag kom i boken, desto osäkrare började jag känna mig. Hade jag missat någonting? Än så länge tyckte jag inte att jag läst någonting storslaget. Till slut gick det så långt att jag frågade min mamma, som läst boken tidigare, om det "fantastiska" i boken fanns utspritt över hela berättelsen eller om det skulle komma en storslagen avslutning. Jag fick som svar att boken knappast innehöll någon dramatisk intrig, utan att den byggde mest på fina citat som fanns utspridda i boken. Nu när jag själv läst boken kan jag inte annat än hålla med.
Citaten var sannerligen väldigt fina, men det kändes inte som någonting jag aldrig tänkt på förut. Flera gånger tänkte jag saker i stil med "it's funny cuz it's true", men mer än så var det inte. Verkligen inte så "omvälvande" och "förändrande" som kritikerna säger att boken skulle vara. Här följer några exempel på citat:
"Man ska respektera att alla har sina egna sätt att uppfylla sina levnadsöden på."
"Den verkliga kärleken hindrar inte någon från att uppfylla sitt levnadsöde."
"Att dö imorgon är inte värre än att dö idag."
"Oron för att lida är värre än själva lidandet."
"När vi har en stor skatt framför ögonen är det sällan någon som ser den. Människor tror inte på skatter."
Det känns inte som att det är så enkelt att eftersträva sina drömmar som boken verkar mena. Santiago är otroligt naiv och flera gånger blandas det in övernaturliga element i historien som distanserar den från verkligheten. En gång, när Santiago har i uppgift att finna liv i öknen, är hans lösning att släppa hästens tyglar och låta den trava fritt tills den plötsligt stannar och så bara råkar det finnas en kobra i en hålighet vid platsen. En annan gång talar Santiago med öknen, vinden, solen och "handen som skrev allt" för att ta sig vidare i sitt äventyr. Jag får en känsla av att en djupt religiös människa tilltalas mer av denna berättelse än vad jag gör.
Jag kommer nog aldrig läsa om den här boken, så bra var den inte. Ett citatlexikon ger nog mer effektiv tillgång till "fantastisk visdom" än vad Santiagos äventyr gör.
Ted Lundwall
En revolution i huvudet.
Titel: En revolution i huvudet
Författare: Ian MacDonald
Utgivningsår: 2003
Förlag: Bo Ejeby Förlag
Sidor: 380
ISBN: 9188316300
Jag kan inte minnas varför jag bestämde mig för att läsa den här boken. Det är inte så att jag fått den rekommenderad eller att jag haft titeln i bakhuvudet ett längre tag. Förmodligen blev jag intresserad av att boken uppgavs innehålla kuriosa och analyser av samtliga inspelade låtar av The Beatles. Medveten om hur innovativt bandet var för sin tid ville jag veta mer på djupet hur idéerna till låtarna kom till och hur de producerades.
Boken, som utgavs först 1994, är skriven av britten Ian MacDonald. Innan han skrev En revolution i huvudet hade han författat den kontroversiella boken The New Shostakovich där han försöker koppla samman den ryske kompositören Sjostakovitjs musik med en politisk helhet. Efter att En revolution i huvudet rönte stor uppskattning motiverades MacDonald till att fortsätta skriva om populärmusik, och han har sen dess medverkat i tidningarna Mojo och Uncut. Han påbörjade dessutom en bok om David Bowie, som tyvärr aldrig slutfördes då MacDonald tragiskt nog begick självmord till följd av en långvarig klinisk depression år 2003.
MacDonald har valt att dela upp boken i tre delar. I den första delen bjuds läsaren på en inledning vid namn "Det borttrollade decenniet" bestående av en sociologisk och politisk analys av 60-talet samt av The Beatles vikt för sin tid (och till viss del för sin framtid). I del två, som i sin tur är uppdelad i tre delar ("På väg upp", "Toppen" och "På väg ner"), kommer det som jag tror de allra flesta började läsa boken för. Författaren analyserar varje låt som The Beatles någonsin spelat in, berättar om deras tillkomst och värderar dem. Dessutom är boken proppfull med fotnoter som ofta bjuder på kuriosa som till exempel hur andra band såg på The Beatles musik när den lanserades. Den avslutande, tredje delen är en kronologi över 60-talets viktiga händelser inom samhället och kulturen. Kronologin har dessutom en kort inledning där MacDonald uttrycker sina åsikter om musikens utveckling sedan 60-talet. Språkbruket skulle kunna uppfattas som akademiskt med vissa vardagliga inslag. Fotnoterna är skrivna enligt Oxfordsystemet.
Jag känner mig otroligt kluven inför den här boken. Till att börja med så känns det lite lustigt att författaren delvis väljer att analysera The Beatles musik i musikaliskt avancerade termer som modalitet och ackordfunktion när det är välkänt att bandet inte på något sätt var utbildat inom musik och därför knappast tänkte i musikaliskt "korrekta" banor medan de komponerade. Dessutom uttrycker sig MacDonald ganska kvasimusikaliskt emellanåt (så vitt jag vet har han ingen musikutbildning) och ibland får man rentav känslan av att han inte har någon som helst aning om vad han pratar om. Till exempel menar han att sticket i låten Eight Days a Week avslutas med ett dimackord, vilket är totalt felaktigt. Sådana här terminologiska feltramp finns utspridda över hela boken.
MacDonald ger intrycket av att vara ganska trångsynt och arrogant. Han uttrycker sina åsikter som om de vore objektiva fakta, och trots att han recenserar ett så framåtskridande band som The Beatles så verkar han inte tycka om när de tar alltför stora kliv från 60-talets musikaliska ideologi. Han avfärdar till exempel låten Helter Skelter för att vara pinsam protometal och beskriver ljudbilden som "ett regelrätt fylleslag". I sitt förord till kronologin verkar han racka ner på all popmusik som följde 60-talet. Han tar upp teknologi som trummaskiner och MIDI och menar att sånt fjärmar musiker från sin egen musik, och att det skulle resultera i att musiken blir mer och mer själlös. Om jag får säga det själv så går det utmärkt att jämföra hans åsikter med de åsikter som vuxna hade på 50-talet. Visst låter uttrycken "Ungdomar och deras monotona dansmusik" och "Ungdomar och deras skräniga rock n' roll" skrattretande lika varandra?
För att lyfta fram någonting positivt så ska man inte blunda för att boken är proppfull med insikter i The Beatles produktionsarbete och roliga anekdoter. Man får exempelvis veta att Twist and Shout sjöngs av John Lennon med bar överkropp och att många av låtarna på den självbetitlade plattan The Beatles spelas med plockteknik för att de skrevs under en resa till Indien där bandet bara hade tillgång till akustiska gitarrer.
Läs boken om du är insnöad på området The Beatles och inte är allt för lättprovocerad. Ta i så fall allt du läser med en nypa salt och tänk på att MacDonald inte alltid vet vad han snackar om. Vill du bara läsa en "bra bok" så är det nog ett bättre val att leta vidare.
Ted Lundwall
När ingen annan ser.
Titel: När ingen annan ser
Författare: Duncan Fairhurst
Utgivningsår: 2007
Förlag: Pocketförlaget
Sidor: 256
ISBN: 9789186067212
Det var en högst ordinär dag då jag fick nys om denna bok. Jag läste lite förstrött i en forumtråd gällande en tidningsartikel som handlade om en kille som blivit våldtagen av fyra tjejer. Tyvärr skulle någon mindre begåvad person komma med påståendet att om killen fått erektion så skulle det vara ett tecken på att han samtyckte, och att det i så fall inte handlade om våldtäkt. Motargumentet kom i form av en hänvisning till denna självbiografi.
Duncan Fairhurst är idag en till synes helt vanlig människa precis som alla oss andra. Han är lyckligt gift och bor numera i sitt hemland England igen efter att under en peroid ha jobbat som engelskalärare i Japan. Men under ytan bär han på en last som i princip ingen förtjänar att bära på. Han blev under tio år av sin barndom sexuellt utnyttjad och manipulerad av sin egen pappa. Han valde att författa den här boken för att belysa problematiken kring sexuella övergrepp mot barn, och för att ingjuta mod i de personer som genomgått samma hemskheter som han själv.
Berättelsen börjar hastigt med en inledning in medias res och det blir genast uppenbart vad boken kommer att behandla. Den vuxna Fairhurst ser sin far hållandes en liten pojke i handen och förstår att det inte bara är han själv som blivit utsatt. Han går in på polisstationen och anmäler sin far. Därefter tar berättelsen ett skutt tillbaka till Fairhursts första minne från barndomen. Härifrån redogör han i kronologisk ordning sin uppväxt med alla övergrepp, hur han fastnade i ett träsk av droger för att fly undan sina hemska minnen, hur han försöker vända rätsida på sitt liv och slutligen hur han måste kämpa för att skipa rättvisa. Författarens språkbruk är vardagligt och lätt att begripa. Boken genomsyras i sin helhet av ett vårdat vokabulär, men ibland måste Fairhurst ta till vulgära uttryck för att kunna återberätta de groteska handlingar han blivit utsatt för. Det är förståeligt.
Jag tyckte att boken gav ett intressant perspektiv på pedofildebatten. Det är svårt för mig som utomstående att egentligen tycka så mycket mer än att de som tvingas delta i sexuell aktivitet alltid är offer och att det aldrig går att ifrågasätta. Efter att ha tagit del av denna berättelse känner jag att jag har lite mer att grunda mina åsikter på. Fairhurst berättar till exempel väldigt öppet om hur han flera gånger under övergreppen fått erektion och hur han till och med nått klimax, alltid med en överhängande känsla om att något känns väldigt fel.
Det som berörde mig allra mest i boken var hur Fairhursts pappa lyckades manipulera sin son till att tro att det som skedde bara var "saker som pappor och söner gör för att visa att de älskar varandra". Fairhurst förstår aldrig att det som sker är sexuellt, och när övergreppen upphör känner han sig övergiven av sin far för att han inte visar att han "älskar honom" längre. Pappan instruerar också sin son att det som händer är som att köra för fort, "alla gör det men om man säger det till andra så hamnar man i fängelse", någon som sonen verkligen inte vill ska hända. Han ser ju upp till sin pappa och vill aldrig förlora honom.
Något som frustrerar mig en aning är att man aldrig fick veta på vilka grunder pappan hade utnyttjat sin son. Det är faktum man får acceptera när man man läser någonting så verklighetsförankrat som en självbiografi, men jag tror att det skulle givit ytterligare ett värdefullt perspektiv på pedofili.
En petitess, som det nog inte är Fairhurst som ansvarar för men som förlaget kanske kunde ha gjort bättre, är den ruskigt dåliga översättningen av originaltiteln "Our little secret". Skulle jag kliva in i en bokhandel utan en rekommendation av den här boken så skulle jag nog aldrig ha köpt den. "När ingen annan ser" får mig att tänka på den svenska superkalkonfilmen "När alla vet".
Skulle jag rekommendera andra att läsa denna bok? Ja, det skulle jag nog. Den ger som sagt intressanta inblickar i en pedofils tillvägagångssätt och hur ett utnyttjat barn hanterar de hemska minnen denne tvingas bära. För sitt billiga pris på 30 kr skulle jag vilja säga att jag fick valuta för mina pengar.
Ted Lundwall
Beatles; Den sanna storyn om Beatles.
Titel: Beatles; Den sanna storyn om Beatles
Författare: Hunter Davies
Utgivningsår: 1968
Förlag: Bonniers folkbibliotek
Sidor: 201
ISBN: N/A
Som var och en säkert kan lista ut på egen hand så finns det kilovis med litteratur som behandlar det legandariska bandet The Beatles. Om det inte vore för att jag skulle få den här boken rekommenderad av min flickväns pappa, som är ett geni på området The Beatles, så skulle jag nog låtit bli att försöka läsa någonting om bandet, i rädsla för att köpa undermålig litteratur. Som student gäller det att hålla hårt i sina slantar.
Hunter Davies är en skotsk författare, journalist och radioprofil. Denna biografi är förmodligens hans mest hyllade verk, och dessutom är det den enda biografin som The Beatles själva har auktoriserat. Idén till boken dök upp när Davies träffade bandets basist och sångare Paul McCartney för en diskussion angående att han eventuellt skulle komponera ett tema till en film som Davies var inblandad i. McCartney gillade initiativet och hänvisade Davies till bandets manager Brian Epstein, som sedermera uttryckte sitt godkännande.
Boken tar upp bandmedlemmarnas och managerns uppväxt i Liverpool, upptakten till genombrottet och några intressanta händelser därefter. Det kan vara värt att tänka på att boken gavs ut 1968, strax innan den vita plattan skulle släppas, så hela sagan om The Beatles är inte komplett (det är möjligt att den är det i senare, reviderade utgåvor). Boken är författad i kronologisk ordning, så när som på de kapitel som behandlar vardera bandmedlems och managerns individuella uppväxt. Detta kombinerat med ett, för att vara 43 år gammalt, förvånande lättbegripligt språk gör att boken är mycket enkel att ta till sig och roas av. Dessutom bjuds läsaren på ett 40-tal fotografier relevanta till berättelsen.
Det jag tyckte var allra bäst med den här boken var att mycket av historien berättades av de berörda personerna själva. Davies ligger ganska lågt och skriver mest vägledande och strukturerande meningar mellan citaten utan att stoppa allt för många ord i munnen på någon annan. Jag vet att The Beatles är ett ämne som många har lätt att bilda åsikter om, och det var därför jag från början i mitt val av bok var rädd att råka välja en bok full med ogrundad smörja. Det var verkligen ingenting jag behövde besväras av i denna bok.
Några delar jag tyckte speciellt om i boken var där det gavs exempel på bandets välkänt rappa käftar. Ett exempel är när The Beatles avtalat ett möte med Epstein angående hans eventuella management av gruppen, och Paul visar sig bli försenad för att han tagit sig ett bad.
"Så kolossalt ohövligt", sa Brian. "Han blir mycket försenad". "Ja", sa George. "Men mycket ren".
Det är uppenbart att Davies sett mycket av The Beatles dumheter under åren mellan fingrarna, alternativt att han inte varit medveten om dem. De enda (narkotikaklassade) droger som nämns är cannabis och LSD, och det väldigt sällan. Denna vinkling av historien gör mig lite tveksamt inställd till vissa delar av det jag läst.
En annan sak jag reagerade på var att boken behandlade tiden fram till andra skivan väldigt ingående, för att sedan plötsligt behandla den återstående tiden fram till 1968 väldigt ytligt och allmänt. Jag har inte ens något minne av att plattorna Rubber Soul och Revolver någonsin nämndes. En besvikelse för mig, som räknar de plattorna till mina favoriter.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att boken ger en detaljerad insikt i Beatlesmedlemmarnas uppväxt och bandets uppgång, som jag tror kan vara svår att komma åt någon annanstans just för att The Bealtes deltagit så mycket själva i boken. Dessutom är den proppfull med rolig kuriosa. Jag rekommenderar verkligen alla som gillar The Beatles så pass mycket att de hört fler låtar än Twist and Shout och Yesterday att läsa boken. Det är en ganska tunn bok som går att läsa ut snabbt, så tveka inte om du känner dig det minsta intresserad.
Ted Lundwall
En introduktion.
Jag har märkt att när man börjar universitetet så förväntas man läsa en faslig massa böcker. Problemet är att jag aldrig varit speciellt intresserad av böcker. Jag insåg snabbt att jag läst mer böcker på mindre än två veckor än vad jag gjort totalt på två år innan universitetet. Det skulle vara fel av mig att påstå att jag inte är intresserad av det jag läser, men själva läsandet gör mig frustrerad. Jag tycker att det går alldeles för långsamt, och emellanåt fastnar jag på meningar som jag läser om och om igen mot min vilja.
Förmodligen går läsning att jämföra med gitarrspel, som är ett av mina stora intressen. I början vill man hur mycket som helst, men förfärligt nog har man inga färdigheter att realisera det med. Det som gäller är att öva och öva och öva, tills fingrarna blöder och mer ändå. Långsamt märker man hur man blir skickligare och skickligare, och en vacker dag finns tekniken så hårt etsat i det undermedvetna så att man inte ens behöver tänka på vad man ska göra för att realisera det man vill. Ungefär som att man inte behöver tänka på att hålla balansen när man cyklar.
Den här bloggen ska hjälpa mig i min strävan mot att läsa mer flytande. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att bli en certifierad bokmal, men lite bättre lästeknik vore jag i alla fall tacksam för när jag förväntas läsa hundratals sidor av kurslitteratur varje vecka. Varje bok jag läser kommer jag att recensera, och det är här ni läsare kommer in i bilden. Det kommer inte finnas någon regelbundenhet i mitt bloggande, men om ni tittar in någon gång då och då så ska ni nog se att det kommer upp en recension titt som tätt. Det skulle dessutom glädja mig om någon hade lust att diskutera det jag skriver om.
Med detta sagt så påbörjar jag min första recension, som jag redan nu kan avslöja att den kommer att handla om Hunter Davies biografi om The Beatles. Jag hoppas att jag kommer bistå med nöje för er, precis som för mig.
Hejs,
Ted
